Näthatet - en organiserad disciplineringsåtgärd.

Ett falskt medvetande vaggar oss ofta i tron om att vi lever i ett jämlikt samhälle. Så tyst kan ibland patriarkatet göra sig, att till och med jag själv inbillar mig att vi är jämlika. Men så blir även jag tyst ibland. På seminariet på högskolan, på mötet i partilokalen, på lönesamtalet. Tystad. Pierre Bourdieu lär oss att patriarkatet bor i oss och i allt vi vilar våra ögon på. Ibland blir vi tysta, kvävda inifrån. Patriarkatet i oss fogar oss. Oftast för att vi står ensamma, lojalitetslösa. Inte sällan är det klokast att vara tyst, det mest rationella. Vi väljer våra strider. Och ibland väljer vi att inte vara tysta. Att ta plats. Den rättmätiga platsen som det falska medvetandet övertalat oss om att vi har. Då tar patriarkatet till andra sätt att tysta oss.

Patriarkatet handlar i det yttersta om manlig lojalitet. Näthatet handlar också om manlig lojalitet. De näthatande männen är inget annat än patriarkatets soldater. Den vita mannens egna lilla garde. Kackelackor som rör sig i mörkret. Programmerade att hämta energi i det manliga samförståndet.  

Med medias hjälp kommer nu kvinnohatet tillfälligt till ytan. Förtvivlat söker vi efter grunden till detta stinkande förakt. Medialt försvaras de näthatande männen som maktlösa, trasiga, ledsna och eländiga. Forcerat utmålas de som å ena sidan en liten grupp högerextrema och å andra sidan som plattformslösa arbetarmän. Sanningen är den att kvinnohatet är klassöverskridande. Föraktet hittar vi samhällets alla klasser, det tar bara olika uttryck. Att hatet nu har letat sig ut på nätet beror på att fotsoldaterna har hittat nya gångar, rättat sig efter tekniken.

Än är det offentliga rummet mannens. Och så länge vi lever i ett patriarkat kommer detta rum att vaktas. Där patriarkatet slutar att begränsa den enskilda individen tar utomstående disciplineringsmekanismer vid. Dock uteblir disciplineringsåtgärder åt andra hållet, dvs i försvar av dessa kvinnor. Inget tydliggör patriarkatet mer än just våld och hot mot kvinnor. För det stannar oftast där. Sällan tas hoten på det allvar som lag och rätt förordar.

Föraktets budskap är tydligt. Du är oälskad, oönskad, ful och tjock. Äcklig. Du ska våldtas. Du ska vara tyst.

Den vita mannens fotsoldater hymlar inte. De sitter i sina gömda gångar och tjänar inte på att maskera kvinnoföraktet som de flesta andra delar (klasser om man så vill) i patriarkatet. Perverst nog kan man till och med som feminist tycka att det är uppfriskande ärligt.

Kapitalism, individualism, nedskärningar – den feministiska kampen arbetar i stark motvind. I marknadsekonomin kommer feminismen inte nå några större framgångar. I kommersialismens tecken är kvinnor mer sak än människa. Därför är den feministiska rörelsen i grunden antikapitalistisk. Det är kapitalets herrar som tjänar på att kvinnor disciplineras, tystas. Det är samma herrar som låter kackelackerna göra grovjobbet.

Feministerna borde därför inte gå ner i kloaken och leta efter det stinkande föraktet. Vi bör lyfta blicken till den icke-fungerande rättstat som tittar på. Vi bör lojalisera oss i antikapitalistiska organisationer. Den patriarkala kapitalismen fruktar antikapitalistisk feministisk kamp. Det är ju den som slutligen kommer att bli dess undergång.